kristina

Vi var där igår. Jag, barnen och tidningen(journalisten och fotografen). 
Magnus har inte kommit tillbaka dit än så det kändes inte så farligt.

Jag har aldrig gillat kyrkogårdar, jag har alltid tyckt att det känns olustigt och lite otäckt att gå där. Förvånadsvärt nog så kände jag endast lugn där igår. Samma lugn som jag hade efter begravningen, när jag fick se Magnus en sista gång. Nu har jag bara sett två människor efter de har dött, men Magnus hade ett lugnt ansiktsutryck. Han såg trots allt nöjd ut, som att han ville visa oss att han inte led, att han inte ville att vi skulle vara ledsna. Självklart är vi ledsna, men jag tror att hans ansikte ville berätta att han var okej med det som har hänt, att vi skall gå vidare och minnas honom för den han var. Detta ger mig en viss tröst, att veta att han inte såg förskräckt ut. Att han inte led eller var panikslagen inför sin död.

Jag har full förståelse om att ni tycker att jag är morbil nu. Hade jag inte upplevt detta själv hade jag inte heller förstått. Det låter nog dock konstigare än vad det är.

Idag skall vi smycka gravljus, så vi kan tända "gladare" ljus för honom. Det skulle göra honom glad. Nett kom med idén då hon hatar vanliga gravljus.

Kram