Dags att avslöja mer än jag borde.
Insåg just hur lätt det är att bli missförstådd, men jag har själv försatt mig i situationen och är därför beredd att avslöja mer än vad jag vill. Innan jag och Magnus träffades och planerade ett liv tillsammans levde jag som jetsetare.
Svårt att tro, men lätt att kolla upp.
Jag var gift, går att kolla upp genom skattemyndigheterna.
Han hette Claes Randholm och det går nog att googla honom om man vill(finns endast en i Sverige). Jag hette Randholm ända tills min och Magnus dotter Emma föddes, valde att ta tillbaka mitt flicknamn, Roos, och de fick heta det efter mig.
Denne Claes och jag bodde i Tyskland och sedan i England. Vi skiljde oss och vi bor nu båda i Sverige fast på olika håll. Då hans farfar startade upp Eldon och hans pappa utökade det med Thule(takboxar, hyrsläp mm) mm, var denne Claes god för runt XX miljoner när vi skiljde oss. Jag krävde inte ett öre, det enda jag ville ha var min hund och min urgulliga pegouet 205(utan värde dock). Jag hade rätt att kräva halva vårt hushåll, hus, yacht mm. Men det är inte jag...
Jag träffade kärleken i Magnus och våra olika personligheter och bakgrund var just det som lockade mig till honom. Han var en tusen gånger bättre man än Claes. Pengar har inget med kärlek att göra, jag lovar.
Jag är sååå glad för Magnus, han lärde mig att se livet från rätt perspektiv, att även när man inte har miljoner så har man lycka i varandra. Han från en helt vanlig familj och jag från en med fem olika glas och besticksorter vid middagen.
Tänk er kulturkrocken första gången han åt middag hos mina föräldrar.:)
Därför älskar jag honom mer än pengar och har genom honom lärt mig att hjälpa andra istället för att vara en "brat". Och därför är detta så mycket svårare att hantera. Han gav mig två underbara döttrar, mer värda än allt guld på jorden.
Kram
Kristina
Begravningen, fredag!
Långemåla kyrka
Jag är nervös igen. Jag darrar igen. Jag mår inte alls bra.
Imorgon skall jag begrava min man, mina barns pappa.
Det kommer att bli vackert och jag kommer att bli hysterisk.
Efteråt kommer barnen och jag att åka med mina föräldrar
hem till dem. Tror att det kan vara bra för barnen om det
skulle bli så att jag inte klarar av att gå ur sängen igen.
Jag har valt att få se dig ytterligare en gång, jag bryr mig inte om hur dåligt jag kommer att må. Jag vill skicka med dig de teckningar som barnen målat till dig, vissa skall vi skicka med ballonger till dig i himlen, men jag vill att du har med dig dessa i minneslunden.
Jag måste få säga hej då en gång till.
Jag älskar dig och ifrågasätter din död flera gånger varje dag.
Kristina
Känsliga läsare varnas nu!
Jag mår illa, jag gråter..
Visst var jag nervös innan, men jag hade trots allt sett min farmor när hon dog 2003, 94,5år gammal. Bad att få se henne och ta farväl efter begravningsceremonin. Så lite väl kaxig var jag nog ändå...
Men detta hade jag aldrig förväntat mig.
Alla grät hysteriskt, jag klammrade mig fast vid kistan och smekte hans hår och det skäggstubb som han alltid haft. Höll om honom och skakade ohejdligt. Jag ville inte att det skulle vara sant, min älskling, min man - låg där alldeles kall.
Flera tog kort, jag tog också kort. Jag vill ha kvar honom.
Jag kommer aldrig lägga ut korten här, Ling var lite rädd för det. Men att se en död människa är inte lätt.
Jag fick i alla fall berätta hur mycket jag saknar honom och älskar honom.
Jag hoppas att han hörde mig. Jag har ätit Sobril, så nu är jag helt slut. Men jag hade alltid ångrat mig om jag inte gjort detta. Jag älskar och saknar honom något fruktansvärt.
Barnen har varit hos Ling och Nett, de skall sova över där inatt. Jag behöver verkligen sörja lite, mycket.
Det känns fortfarande som i en dröm.
Jag vill ha hem min man, barnens pappa hos oss.
Han hör hemma här, inte ensam i en kista. Han skall uppfostra sina barn, leva med mig tills vi blir gamla.
Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan
Visst var jag nervös innan, men jag hade trots allt sett min farmor när hon dog 2003, 94,5år gammal. Bad att få se henne och ta farväl efter begravningsceremonin. Så lite väl kaxig var jag nog ändå...
Men detta hade jag aldrig förväntat mig.
Alla grät hysteriskt, jag klammrade mig fast vid kistan och smekte hans hår och det skäggstubb som han alltid haft. Höll om honom och skakade ohejdligt. Jag ville inte att det skulle vara sant, min älskling, min man - låg där alldeles kall.
Flera tog kort, jag tog också kort. Jag vill ha kvar honom.
Jag kommer aldrig lägga ut korten här, Ling var lite rädd för det. Men att se en död människa är inte lätt.
Jag fick i alla fall berätta hur mycket jag saknar honom och älskar honom.
Jag hoppas att han hörde mig. Jag har ätit Sobril, så nu är jag helt slut. Men jag hade alltid ångrat mig om jag inte gjort detta. Jag älskar och saknar honom något fruktansvärt.
Barnen har varit hos Ling och Nett, de skall sova över där inatt. Jag behöver verkligen sörja lite, mycket.
Det känns fortfarande som i en dröm.
Jag vill ha hem min man, barnens pappa hos oss.
Han hör hemma här, inte ensam i en kista. Han skall uppfostra sina barn, leva med mig tills vi blir gamla.
Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan
